Matchen Växjö-Linköping bjöd på många målchanser, individuellt skickliga spelare, en del bra kombinationer, få närkamper, med andra ord en match helt i publikens smak.
Jag tror inte tränarna är lika nöjda, för när de idag tittar på hur lagens målchanser kom till sliter de sitt hår( Melin får ta till något annat) i förtvivlan. Trots att lagen var i besittning av puck och utan stress, bjöd de på horribla bjudningar. Försvarsspelet över hela isen var obefintligt, motståndarna fick stora isytor till sitt förfogande.
Det som förvånar är att båda lagen behövde en seger efter några mindre lyckade matcher, ändå är ansvarstagandet för lagets insats minimalt. Det räcker tydligen med att göra någon inviduell prestation, sedan får någon annan sköta det tråkiga försvarsspelet. Är inte kraven större i Sveriges högsta ishockeyliga? De här lagen är tippade att vara två topplag.
Att Linköping spelar på det här sättet är inte förvånande, så har det sett ut de sista åren. De har hur många skickliga spelare som helst, men ansvarstagandet för lagets insats är minimalt. De måste lära sig att spela med större marginaler och även underkasta sig försvarsspelet.
Att Växjö uppträder på det här sättet är mer förvånande. Normalt kan de spela både disciplinerat och med en frejdig offensiv. De kunde inte stänga matchen i sista perioden och inte helt orättvist kvitterade Linköping. De tippade svenska mästarna måste bli mer ödmjuka i sitt spel om SM-guldet skall hamna i Växjö.
DET ENA UTESLUTER INTE DET ANDRA
I november är det landslagsuppehåll, men KHL fortsätter att spela. De bästa spelarna finns i NHL och KHL och de kommer inte att vara tillgängliga. De som blir uttagna kan de kallas landslagsspelare? Det här är ett ytterligare bevis på att det som betyder någonting inom ishockeyn är klubbarna. Landslaget är bara konstgjord andning.
Jag tror inte tränarna är lika nöjda, för när de idag tittar på hur lagens målchanser kom till sliter de sitt hår( Melin får ta till något annat) i förtvivlan. Trots att lagen var i besittning av puck och utan stress, bjöd de på horribla bjudningar. Försvarsspelet över hela isen var obefintligt, motståndarna fick stora isytor till sitt förfogande.
Det som förvånar är att båda lagen behövde en seger efter några mindre lyckade matcher, ändå är ansvarstagandet för lagets insats minimalt. Det räcker tydligen med att göra någon inviduell prestation, sedan får någon annan sköta det tråkiga försvarsspelet. Är inte kraven större i Sveriges högsta ishockeyliga? De här lagen är tippade att vara två topplag.
Att Linköping spelar på det här sättet är inte förvånande, så har det sett ut de sista åren. De har hur många skickliga spelare som helst, men ansvarstagandet för lagets insats är minimalt. De måste lära sig att spela med större marginaler och även underkasta sig försvarsspelet.
Att Växjö uppträder på det här sättet är mer förvånande. Normalt kan de spela både disciplinerat och med en frejdig offensiv. De kunde inte stänga matchen i sista perioden och inte helt orättvist kvitterade Linköping. De tippade svenska mästarna måste bli mer ödmjuka i sitt spel om SM-guldet skall hamna i Växjö.
DET ENA UTESLUTER INTE DET ANDRA
I november är det landslagsuppehåll, men KHL fortsätter att spela. De bästa spelarna finns i NHL och KHL och de kommer inte att vara tillgängliga. De som blir uttagna kan de kallas landslagsspelare? Det här är ett ytterligare bevis på att det som betyder någonting inom ishockeyn är klubbarna. Landslaget är bara konstgjord andning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar